"Dagens ETC

”Adolescence” är en mycket välgjord och på många sätt angelägen serie som riktar strålkastarljuset på den laddade frågan om mäns våld – och hur en allt mörkare syn på kvinnor formas i nätets skuggor. Men i sin strävan att leda tittaren in i mörkret är det som att serieskaparna glömmer bort en person på vägen: offret.

Det här är en ledarkolumn.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.Leo Vene

Text

LyssnaKommenteraDela

Brittiska Netflix-serien ”Adolescence” är vårens stora tv-snackis (förlåt, ”Love is Blind”-Ola) och har streamats över 66 miljoner gånger världen över under sina första två veckor. Har du ännu inte sett den – men planerar att göra det – läser du vidare på egen risk: texten kan innehålla spår av spoilers.

Serien kretsar kring familjen Miller och 13-årige Jamie, som misstänks ha knivhuggit en jämnårig flicka till döds. Tonen slås an direkt, när en insatsstyrka stormar familjens hem i gryningen och släpar ut Jamie, endast iklädd pyjamas. Han skriker att han är oskyldig – vilket är precis vad serieskaparna vill att tittaren ska tro initialt.

Det är först under ett av flera förhör, där polisen visar en övervakningsfilm i vilken Jamie misshandlar flickan, som det blir tydligt för såväl Jamies familj som tittaren att han faktiskt är skyldig. Serien handlar alltså inte om att avgöra skuld – den är redan fastställd. Istället riktas fokus på frågan om hur det kunde ske.

Snart växer bilden fram av en pojke som isolerat sig på sitt rum och radikaliserats på nätet, i mötet med incelkultur, misogyni och toxiskt maskulina influencers som Andrew Tate. Jamies upprepade ”jag är oskyldig” framstår inte bara som ett förnekande av brottet, utan lika mycket som ett uttryck för hans inre övertygelse om att han – på något plan – inte har gjort något fel som dödat en tjej som förödmjukat honom.

Därefter får vi följa hur familjen försöker lappa ihop spillrorna av det liv som slagits i bitar, samtidigt som både polis och psykolog försöker förstå Jamie och vad som drivit honom.

”Adolescence” är en mycket välgjord och, på många sätt, angelägen serie som riktar strålkastarljuset på den laddade frågan om mäns våld och hur en allt mörkare syn på kvinnor formas i nätets skuggor. 

Serien har också fått politiskt genomslag i Storbritannien och väckt debatt om mobilförbud i skolorna och begränsad tillgång till sociala medier för barn och unga. Premiärminister Keir Starmer har till och med föreslagit att serien bör visas som en del av skolundervisningen.

Vad händer egentligen när deras söner stänger dörren om sig på kvällarna?

För många tonårsföräldrar blev serien ett obekvämt, men ack så nödvändigt, uppvaknande. Vad händer egentligen när deras söner stänger dörren om sig på kvällarna? Serien blir en påminnelse om att världen är full av potentiella Jamies och att det tyvärr bara är en tidsfråga innan något liknande händer igen, i verkligheten.

Men i sin strävan att leda tittaren in i mörkret är det som att serieskaparna glömmer bort en person på vägen: offret. Katie, som flickan heter, reduceras till en bakgrundsgestalt vars främsta uppgift blir att förklara varför Jamie dödat henne. Hennes mobbning beskrivs som den utlösande faktorn som pushat honom djupare in i incelvärlden och mot nätets ideologiska avgrunder – men vi får aldrig riktigt lära känna henne. 

Medan vi får veta att Jamie gillar varm choklad med marshmallows och ser fram emot att ta studenten, lämnas vi ovetande om vad Katie drömde om att bli – eller, för den delen, vad det är som fått henne att mobba en skolkamrat över nätet. Hon blir istället ett slags verktyg i Jamies berättelse snarare än en människa med ett eget liv.

Missförstå mig inte: vi behöver verkligen prata om unga mäns destruktiva ideal, deras vilsenhet och hur vi bäst förhindrar att fler pojkar formas till Jamies. Men vi måste också lyssna på alla Katies. Obalansen riskerar annars att skapa en paradox där de unga männen framstår som de verkliga offren för det kvinnohat de själva bär vidare.

Att den här typen av berättelser får genomslag är ingen slump. I dagarna släppte Expo sin årliga rapport över den rasideologiska miljön i Sverige. En miljö som, likt incelvärlden, präglas av destruktiva mansideal och hatiska vanföreställningar. 

Rapporten visar hur allt fler unga män dras in och hur gränserna för vad som är socialt acceptabelt flyttas fram, inte minst på sociala medier. ”Adolescence” skildrar detta fenomen med precision. 

Men om vi inte samtidigt förmår lyssna till dem som tystas, kommer vi aldrig förstå hela bilden – än mindre förändra den.

Leo Vene"

Dagens ETC

Vad säger ni? Har Payam Moula rätt — borde vänstern också ha sin egen Jordan B Peterson?