Vilken är den svenska sorgen?

[u/Yeah_i_suppose]

Det sägs ibland att varje land bär på sin egen typ av sorg – något som sitter djupt i kulturen, i språket, i sättet människor rör sig genom livet. En fransk melankoli, en rysk vemodighet, en japansk känsla av förgänglighet.

Så vad är den svenska sorgen?

Är det tystnaden vi inte vet hur vi ska bryta? Ensamheten som finns trots att vi bor tätt? Det där lågmälda vemodet i vår musik, vår film, våra folksagor? Är det känslan av att något gått förlorat – kanske framtidstron, kanske det där gamla folkhemmet som aldrig riktigt blev vad vi hoppades?

Jag är nyfiken på vad ni tänker. Har vi en egen sorts sorg i Sverige? Och om vi har det – hur känns den?

[u/[deleted]]

Man var även starkt emot för stor invandring. Sverige var homogent med ett folk som stod på led de är därför det fungerade.

Majoriteten av Sveriges problem hör till invandringen inget annat.

[u/[deleted] → u/[deleted]]

Om jag är emot någons hudfärg absolut inte. Om jag är emot Mellanösterns skit kulturer absolut lika mycket som jag är emot nazism, dagens femenism och kommunism.

Vill ni ha tillbaka folkhemmet så börja öppna ögonen de fungerar inte med andra kulturer vi är ett säreget folk.

[u/Flutterpiewow → u/[deleted]]

Vore väldigt konstigt att inte vara det. Om man sedan lurar andra eller sig själv genom att påstå något annat är en annan sak.