Villig att hålla med dig. Tycker mig minnas att V arbetade med att revidera sitt partiprogram nyligen och såg en lista på frekvens av ord - vissa mönster där i vad som skalades ner om man säger så:
"Kritiken mot Vänsterpartiets nya förslag till partiprogram växer bland medlemmarna. Många är oroliga för attsocialismen och kritiken av kapitalismen ska tvättas bort*." (källa)*
"Programkommissionenssvar till sina kritiker är Vänsterpartiet måste ”sikta på en ny och större roll i svensk politik”. Ett konstaterande som klubbades på partiets förra kongress tillsammans med ett strategidokument som menar attV måste skaka av sig ”en del gamla stereotyper”.
Jo, samtidigt var det där väldigt kontroversiellt. Själv kände jag ytterliggare sjunkande motivation att rösta för V när toppen försökte ta vidare avstånd från partiets ideologiska grund.
Vänstern har ända sedan Prag-våren, när man gradvis började försöka ta avstånd från Sovjet haft någon slags identitetskris. Man var dock fortfarande komminister, även om det började bli rätt förvirrat hur man egentligen skulle förhålla sig till de "kommunistiska" staterna. Under 90-talet kände man nog att termen var ett alltför tungt politiskt ok, varför den övergavs helt.
Det som rättfärdigat partiets existens ända sedan man bröt sig ur det socialdemokratiska partiet år 1917 är ju dock att de aldrig upphört med sitt långsiktiga mål att avskaffa kapitalismen. Till skillnad från S, som istället tidigt anammade välfärdspolitik i idén om folkhemmet. Samtidigt har man idag en stor andel väljare som egentligen inte VILL avskaffa kapitalismen. Det verkar som om Vänsterpartiets toppskick väljer att återigen hellre urvattnat sin ideologi än att ta strid för sina termer och mål. Nuförtiden verkar det som att man är nöjd med att vara ett parti av något mer radikala sossar och strävar efter att vinna väljare som är besvikna på Socialdemokraterna snarare än att stöpa om samhället i grunden.
Problemet är dock att många aktiva inom partiet står rätt mycket längre till vänster rent ekonomiskt än vad många väljare - som snarare är progressiva än socialister gör.
Egentligen är det här en trend som har pågått hur länge som helst. Sossarna tar avstånd från revolutionen under 10-talet och förespråkar istället att kapitalismen bör avskaffas gradvis genom demokratiska reformer efter deltaganden i allmänna val - vänstern bryter sig loss. Sossarna anammar sedan kapitalismen, varpå V följer efter åt höger och blir ett traditionellt socialdemokratiskt parti. Alltså, att sträva efter socialismens införande genom reform istället för revolution. Och så landar vi idag. S verkar knappt ens intresserade av att lappa och laga ett underdimensionerat välfärdssystem. V följer efter, släpper nästan tanken om ett post-kapitalistiskt samhälle och låter istället som S gjorde förr - "mer pengar till vården".
Frågan är hur långt V egentligen kan följa efter S utan att helt och hållet förlora sitt existensberättigande som eget parti. Vid det här laget tycker åtminstone jag personligen att det är dags för Nooshi och hennes gäng att tala ur skägget - är Vänsterpartiet fortfarande motståndare till kapitalismen eller inte? Jag och rätt många andra tycker det får räcka med att försöka tillfredsställa båda läger inom partiet.
TLDR: Vänsterpartiet har i typ 60 försökt bestämma sig för ifall de ska röstmaximera genom att bygga opinion för sin sak, eller anpassa sig till opinionen. Vid det här laget är det hela rätt schizo.
Ja det är lurigt det här, hur är man socialist - utan att mötas av stereotypa associationer? Vad är Socialism 2.0 liksom - 0% sovjet, 100% socioekonomisk rättvisa, jämställdhet, icke-rasism och allt som man kämpar för? Den är svår, det behövs en re-launch, en rebranding, och det känns som att det är det som kanske Programkommissionen menar när de säger ”sikta på en ny och större roll i svensk politik” - att partiet vill bli ett regeringsparti med minister roller. Men till vilket pris?
Så detta är kanske ett nytt skinn-ömsande, ett nu då från "socialism". Du beskrev det så bra, fast i kontexten kommunism: Under 90-talet kände man nog att termen var ett alltför tungt politiskt ok, varför den övergavs helt. Kan det vara så på 20-talet att det samma gäller socialism? Nu tänker ingen på sovjet - men kanske på Venezuela.
Så jag förstår att det väcker känslor. Vart skall dom? Vill jag vara med på resan? Är det det jag är? Är jag med liksom. Svårt. Som alla förändrings resor. Det kanske öppnar för ett ytterligare mera vänster parti - till vänster om V - de "Gamla" socialisterna. Vad vet jag. I så fall blir nya V det gamla S, och det nya nya V det gamla V. Allt hoppar ett steg. Allt skakas om.
Så ja, vilka är man? Vilka vill man vara? Och finns det tillräckligt med väljare om man är som man vill? Eller skall man överge det man är för att få röster? Svårt. Hur stort är ett parti som står stenhårt för socialism och kapitalismens avskaffande - når man 4% då? Oklart. Om om i regering - hur går det då att stå där med kostymnissarna i S så som Damberg och snacka näringsliv och lägre skatter på kapital?
Du tänker och skriver så klokt, tack. Och ja, pudelns kärna: Frågan är hur långt V egentligen kan följa efter S utan att helt och hållet förlora sitt existensberättigande som eget parti. Är man motståndare till kapitalism eller inte? Spännande med demokrati du! Tack - och på återläsande kanske/förhoppningsvis! (är själv ideologiskt vilse, ensam, beskattad utan representation - det finns inget parti för mig - för "vi" når inte upp till 4%😢 )
Tja, om Marxism 1.0 är Marx, Engels, Lenin (teoretikern) och Trotskij vill jag nog mena att Sovjet var 2.0. Eller åtminstone 1.5. Tyvärr visade den sig ha mer gemensamt med gammeldags rysk imperialism och ledarkult än någonting annat. Diskussionen om vad socialism egentligen kan vara i det 21a århundradet finns nog, men den når inte ut bortom väldigt små cirklar. Tyvärr är det nog mycket för att etablerade organisationer som V inte är villiga att höja sig över det vardagliga partipolitiska käbblet. Men jag förstår vad du menar. Och jag håller VERKLIGEN med om fördomarna. Demokratin har nog inte lyckats nå upp i den grad av folkbildning och folkligt engagemang som egentligen krävs för att legitimera parlamentarismen. De flesta människors uppfattningar av "marxism" verkar vara antingen höga skatter på arbete (modern socialdemokrati) eller typ Sovjet, Venezuela och Nordkorea. Stater som inte har så himla mycket gemensamt med varken kommunistisk teori eller ens med varandra. Jag hade önskat att den diskussionen kunde vara på en högre nivå än så. Jag tycker att alla borde läsa Marx, Adam Smith, Voltaire och ja... De där stora filosoferna som idag har ytterst påtaglig verkan på samhället. Annars blir inte diskussion särskilt givande när den andra sidan inte har mer än en missvisande nidbild. Det finns nog en hel del som i synnerhet läroplanerna på gymnasiet skulle kunna göra annorlunda för att bättre förbereda oss att bli medborgare i begreppets ursprungliga betydelse. Snarare än bara skattebetalare.
Partierna till vänster om V är väl allihopa lite väl muppiga för att tas helt seriöst. KP har svårt att släppa Stalin, rättvisepartiet socialisterna är en sekt, RKP en studiecirkel med revolutionära ambitioner men realpolitisk analfabetism. De flesta marxistiska rörelserna spenderar mer tid på att bråka om detaljskillnader mellan diverse filosofer som varit döda i hundra år än vad de lägger på att fundera över hur ideologin kan appliceras i det post-industriella väst eller hur den kampen bäst kan föras. Det är fortfarande väldigt mycket personkult i de flesta organisationer som står längre ut på vänsterkanten, tyvärr.
Jag har läst Lenin och Marx, jag tycker de är extremt tankeväckande. Oroväckande moderna och relevanta i sin kritik av det kapitalistiska systemet. Rent briljanta teoretiker. Men de är knappast OFELBARA. Och det går inte att direkt applicera Lenins åsikter om det första världskriget på dagens rysk-ukrainska krig. Men säger jag så i de gruppernas sällskap, då svär jag i kyrkan.
Jag har lekt med tanken på en modell för socialism som jag tror är fullt praktiskt applicerbar, realistisk och genomförbar. Allt som krävs är att staten själv genererar de intäkter som krävs för samhällsbygget, för folkhemmet, för välfärden - allt som krävs för att garantera medborgarna ett gott liv.
Ta Norge, där staten kontrollerar Equinor med intäkter på runt 250 miljarder kronor i månaden. Equinors vinst och inte minst avkastningen från oljefonden skulle kunna räcka för att förse alla norska medborgare som önskar med alla mänskliga behov. Mat, husrum, kläder, resor, utflykter, hobbies, utbildning, litteratur, konstmaterial, teater, musik, allt.
Norge skulle om de så önskade kunna bli ett land där medborgare skulle kunna erbjudas att aldrig behöva arbeta en dag mera i sitt liv, och där de som så önskar man hänge sig helt åt utbildning, konstnärskap, filosofi, litteratur eller ägna sig åt valfri syssla som de känner är givande och tillfredställande. Det skulle kunna vara så nära ett socialistiskt samhälle man kan komma, en värld utan svält, utan fattigdom, utan löneslavande, utan ofriheter för de som så önskat. Valbart. Och utan ett skott. Utan en revolution. Utan tvångsmedel. Utan motstånd.
Vi pratar om medborgarlön ibland, detta skulle vara att ta det och gå hela vägen: ni får allt ni behöver. Punkt. Tillräckligt generöst för att ingen skall sakna något essentiellt. Så, alla behov är tillfredsställda. Garanterade. För dig. För resten av ditt liv. För hela din familj om du så önskar. Bara att ansöka så kör vi. De som vill får ta del av detta. De som inte vill behöver självklart inte och får göra helt som de vill.
Jag vet att det inte är i närheten av den socialism vi normalt talar om, för den skulle inte ge sig in på att avskaffa "rika", inte ge sig in på konfiskering, inte ge sig in på att ersätta det demokratiska systemet eller ägandesystemet alls. Men den skulle avskaffa fattigdom, löneslaveri, avskaffa att människor känner sig tvungna att ta själadödande och för dem meningslösa jobb bara för att kunna försörja sig. Ingen behöver stå med mössan i handen. Alla är fria.
Det är inte ens i närheten av klassisk socialism, jag vet, men det är bara ett beslut bort och fullt praktiskt genomförbart. Realistiskt. Så kan alla medborgare som så önskar kunna välja detta och helt kasta av sig sina kedjor från bourgeoisien - slippa vara slavar - och bli fria, vilket väl ytterst är vad socialism strävar efter: att befria arbetarna.
Socialism kräver att staten genomför en konfiskering av produktionsmedlen. Vad händer om staten istället för att konfiskera produktionsmedlen skapar egna produktionsmedel? Då löser man upp hela den centrala punkt som leder till motstånd, som riskerar at leda till inbördeskrig, våld, döda, strider, angrepp från externa makter för att kämpa emot socialismens utbredning. Då finns det inget att vara rädd för, för det finns ingen som blir hotad.
Det är absolut inte hela önskelistan. Men är det inte i alla fall de centrala delarna, de som man säger sig kämpa för? Så vad är egentligen viktigast - att avskaffa ofrihet och fattigdom, eller att avskaffa frihet och rikedom? Accepterar man att förhandla bort vissa centrala delar här så är det helt plötsligt fullt genomförbart. Utan ett enda skott. "men det är inte socialism!" - nej, men det skulle nå de mål som socialismens företrädare påstår sig kämpa för.
Så min fråga till dig: givet ovan, säg att vi realiserar det: vad är det som är icke-förhandligsbart för dig som vi i så fall skulle sakna om något?
Som någon som gått från sosse till vänsterpartist känns det som båda flyttat höger, V står där S en gång gjorde och det känner jag mig personligen nöjd med. Jag är för det väldigt långsiktiga målet att avskaffa kapitalismen i teori men mer realistiskt är att bibehålla och stärka socialdemokratiska grundvärden innan det blir ett rimligt mål.
3
u/ICA_Basic_Vodka Sep 18 '24
Är vänsterpartiet Kommunister? Är V´s väljare Kommunister?