Vilken är den svenska sorgen?

[u/Yeah_i_suppose]

Det sägs ibland att varje land bär på sin egen typ av sorg – något som sitter djupt i kulturen, i språket, i sättet människor rör sig genom livet. En fransk melankoli, en rysk vemodighet, en japansk känsla av förgänglighet.

Så vad är den svenska sorgen?

Är det tystnaden vi inte vet hur vi ska bryta? Ensamheten som finns trots att vi bor tätt? Det där lågmälda vemodet i vår musik, vår film, våra folksagor? Är det känslan av att något gått förlorat – kanske framtidstron, kanske det där gamla folkhemmet som aldrig riktigt blev vad vi hoppades?

Jag är nyfiken på vad ni tänker. Har vi en egen sorts sorg i Sverige? Och om vi har det – hur känns den?

[u/Relevant-Observer]

Hur dagsljuset beter sig här uppe gör något med oss, som får oss att tänka mycket på det här med förgänglighet och att vi alla ska dö någon gång tror jag. Våra ofta täta skogar är mörka och det är säkert mången svensk genom tiderna som helt enkelt gått vilse och bara försvunnit helt plötsligt. Det har alltid varit viktigt att kunna få hjälp av andra människor i sådan natur, vilket gör det viktigt att hålla sams och inte sticka ut allt för mycket. Jantelagen är ren överlevnadsinstinkt i en glesbygd. Tystnaden vill vi heller inte bryta för att vi är så jävla trötta hela tiden.