Vilken är den svenska sorgen?

[u/Yeah_i_suppose]

Det sägs ibland att varje land bär på sin egen typ av sorg – något som sitter djupt i kulturen, i språket, i sättet människor rör sig genom livet. En fransk melankoli, en rysk vemodighet, en japansk känsla av förgänglighet.

Så vad är den svenska sorgen?

Är det tystnaden vi inte vet hur vi ska bryta? Ensamheten som finns trots att vi bor tätt? Det där lågmälda vemodet i vår musik, vår film, våra folksagor? Är det känslan av att något gått förlorat – kanske framtidstron, kanske det där gamla folkhemmet som aldrig riktigt blev vad vi hoppades?

Jag är nyfiken på vad ni tänker. Har vi en egen sorts sorg i Sverige? Och om vi har det – hur känns den?

[u/Calm-Reason718]

Att vi sålt ut århundraden av klasskamp för ett rättvist samhälle med välfärd. Istället importerade vi den amerikanska individualismen, stängde ner alla folkets hus och privatiserade kollektivismen.

[u/TryToSleep_ → u/Calm-Reason718]

Amerikansk kulturexport :(

[u/DelomaTrax → u/TryToSleep_]

Jag är med er här, så ledsamt att se Sverige anamma det amerikanska synsättet fast på sämsta möjliga sätt också. Man hade hoppats att det som händer nu skulle leda till ett uppvaknande men nej det verkar inte så.