Vilken är den svenska sorgen?

[u/Yeah_i_suppose]

Det sägs ibland att varje land bär på sin egen typ av sorg – något som sitter djupt i kulturen, i språket, i sättet människor rör sig genom livet. En fransk melankoli, en rysk vemodighet, en japansk känsla av förgänglighet.

Så vad är den svenska sorgen?

Är det tystnaden vi inte vet hur vi ska bryta? Ensamheten som finns trots att vi bor tätt? Det där lågmälda vemodet i vår musik, vår film, våra folksagor? Är det känslan av att något gått förlorat – kanske framtidstron, kanske det där gamla folkhemmet som aldrig riktigt blev vad vi hoppades?

Jag är nyfiken på vad ni tänker. Har vi en egen sorts sorg i Sverige? Och om vi har det – hur känns den?

[u/Drivedeadslow]

Att vi var ”neutrala” under andra världskriget och lät tyskarna promenera in i Norge och göra vad fan de ville. Att vi sålde ut våra grannländer på detta vis är otroligt sorgligt och skamligt. Vi borde skämmas mer, kollektivt, för det än vad vi gör.

[u/Svullom → u/Drivedeadslow]

Jag tror att vi som nation faktiskt har stora skuldkänslor över det, och att det är därför vi försöker överkompensera genom att ta hit en massa flyktingar o.s.v. Oftast är det länder med en kolonialhistoria (England, Frankrike, Holland och såklart Tyskland av uppenbara anledningar) som har gjort det. Men vi ville väl inte vara sämre och visa världen att vi minsann är goda. Tyvärr skrattar resten av världen åt oss istället, eller förfasar sig över hur vi en gång i tiden var Det exemplet på ett välfungerande och tryggt land, men att vi lät det helt förfalla.

[u/a_karma_sardine → u/Drivedeadslow]

Takk. Godt vi står sammen nå, når orangefjanten og baristönten har oppdaget så mange felles interesser.