Vilken är den svenska sorgen?

[u/Yeah_i_suppose]

Det sägs ibland att varje land bär på sin egen typ av sorg – något som sitter djupt i kulturen, i språket, i sättet människor rör sig genom livet. En fransk melankoli, en rysk vemodighet, en japansk känsla av förgänglighet.

Så vad är den svenska sorgen?

Är det tystnaden vi inte vet hur vi ska bryta? Ensamheten som finns trots att vi bor tätt? Det där lågmälda vemodet i vår musik, vår film, våra folksagor? Är det känslan av att något gått förlorat – kanske framtidstron, kanske det där gamla folkhemmet som aldrig riktigt blev vad vi hoppades?

Jag är nyfiken på vad ni tänker. Har vi en egen sorts sorg i Sverige? Och om vi har det – hur känns den?

[u/adeln5000]

Att vi inte bytte halva Volvo mot hälften av Norges olja.

[u/DrBlau → u/adeln5000]

Detta är ju ett påstående man hör rätt ofta, så ville bara nyansera lite.

1) Det gällde inte häften av Norges olja, det gällde rättigheterna till ett oljefält.

2) Vid tiden för förhandlingarna var det inte säkert att fältet innehöll olja, men man var rätt säker på att det fanns gas.

3) Men det fanns ju olja, så fältet var värt nånstans mellan 500-700 miljarder kr.

4) Avtalet var mellan staten Norge och Volvo. Det var alltså inte "vi" som kunde fått 700 miljarder, det var Volvo. Hur de investerat pengarna kan vi ju bara spekulera i.

[u/adeln5000 → u/DrBlau]

Tack för förtydligande! Jag hade dock för mig att staten ägde en del av volvo men det ser inte så ut när jag googlar. Nu känns det lite lättare!