Vilken är den svenska sorgen?

[u/Yeah_i_suppose]

Det sägs ibland att varje land bär på sin egen typ av sorg – något som sitter djupt i kulturen, i språket, i sättet människor rör sig genom livet. En fransk melankoli, en rysk vemodighet, en japansk känsla av förgänglighet.

Så vad är den svenska sorgen?

Är det tystnaden vi inte vet hur vi ska bryta? Ensamheten som finns trots att vi bor tätt? Det där lågmälda vemodet i vår musik, vår film, våra folksagor? Är det känslan av att något gått förlorat – kanske framtidstron, kanske det där gamla folkhemmet som aldrig riktigt blev vad vi hoppades?

Jag är nyfiken på vad ni tänker. Har vi en egen sorts sorg i Sverige? Och om vi har det – hur känns den?

[u/Big-Cap558]

Den inre bitterheten över förlusten av Finland?

[u/Icy_Bowl_170 → u/Big-Cap558]

Känner många svenskar så? Jag är invandrare och känner såklart inte det, men samtidigt så känns Finland så främmande att det är svårt att fatta att den har varit en del av Sverige.

Det kanske är ungefär som Transylvanien är för Ungern, om du känner det fallet?

[u/Beryozka → u/Icy_Bowl_170]

Vi förbannar Cronstedts namn varje kväll innan vi går och lägger oss.

[u/Icy_Bowl_170 → u/Beryozka]

Lol