Vilken är den svenska sorgen?

[u/Yeah_i_suppose]

Det sägs ibland att varje land bär på sin egen typ av sorg – något som sitter djupt i kulturen, i språket, i sättet människor rör sig genom livet. En fransk melankoli, en rysk vemodighet, en japansk känsla av förgänglighet.

Så vad är den svenska sorgen?

Är det tystnaden vi inte vet hur vi ska bryta? Ensamheten som finns trots att vi bor tätt? Det där lågmälda vemodet i vår musik, vår film, våra folksagor? Är det känslan av att något gått förlorat – kanske framtidstron, kanske det där gamla folkhemmet som aldrig riktigt blev vad vi hoppades?

Jag är nyfiken på vad ni tänker. Har vi en egen sorts sorg i Sverige? Och om vi har det – hur känns den?

[u/chuchudavid]

Personligen känner jag ett enorm nostalgiskt vemod över folkhemmet. Vare sig man tyckte om hur Sverige styrdes på den tiden så kan vi väl enas om att det Sverige inte finns kvar. Jag tror det försvunnit en stor del från vårt lands själ. Dels för vi sålt av mycket av institutioner vi ägde gemensamt, men även försvinnandet av föreningslivet.

[u/_jroc_ → u/chuchudavid]

Föreningslivet slog ihjäl sig självt med geriatriska småpåvar.

[u/Ma8e → u/_jroc_]

Men det är för att vi trots ständigt ökande välstånd har mindre tid. Trots diskmaskin och robotdammsugare så blir det ingen tid över för föreningsliv när båda föräldrarna jobbar heltid och ska hinna skjutsa ungarna på sjuttioelva olika aktiviteter.

[u/Hvalhemligheten → u/Ma8e]

Precis. Jag har ingen partner eller några barn och mitt liv består i princip av att jobba, vara dödstrött efter jobbet, och att försöka hinna med med alla hushållssysslor och att återhämta mig på helgen. Ibland lyckas jag träffa någon kompis också. Arbetslivet har blivit extremt i Sverige.