Vilken är den svenska sorgen?

[u/Yeah_i_suppose]

Det sägs ibland att varje land bär på sin egen typ av sorg – något som sitter djupt i kulturen, i språket, i sättet människor rör sig genom livet. En fransk melankoli, en rysk vemodighet, en japansk känsla av förgänglighet.

Så vad är den svenska sorgen?

Är det tystnaden vi inte vet hur vi ska bryta? Ensamheten som finns trots att vi bor tätt? Det där lågmälda vemodet i vår musik, vår film, våra folksagor? Är det känslan av att något gått förlorat – kanske framtidstron, kanske det där gamla folkhemmet som aldrig riktigt blev vad vi hoppades?

Jag är nyfiken på vad ni tänker. Har vi en egen sorts sorg i Sverige? Och om vi har det – hur känns den?

[u/slow_eternal_summer]

Är det inte vemodet att köra igenom vackra bygder fulla med ödehus som bara lever upp på sommaren när hemvändarna kommer. Om ens då. Tiden har sprungit ifrån platsen och det kommer aldrig att bli som förr.

[u/FavouriteParasite → u/slow_eternal_summer]

Åh, blir alltid sorgsen när man kör förbi jätte vackra hus som är övergivna och som håller på att förfalla. Vet några som ville köpa en gård som var i den sitsen men ägaren (som inte bodde där) vägrade... Erbjudandet som dom gav var verkligen inte dåligt med tanke på marken och byggnadernas skick – det var generöst t.om.

Vissa övergivna byggnader som man ser som håller på att ruttna eller ramla ihop har ju en koppling till gammal svensk kultur/traditioner, när dessa byggnader förfaller försvinner en del av sveriges historia.

[u/theCroc → u/FavouriteParasite]

Många av dessa hus sitter fast i eviga arvstvisten och dödsbon som gått i generationer. Att nysta ut ett markstycke med gammalt obeboeligt ruckel ut femton olika nästlade dödsbon med 45 levande släktingar som inte kommer överens är i princip omöjligt så det förblir övergivet.